Berlin

BERLIN  2004

Fredagen den 1 oktober

Vandrarhemmet AO Hostel,  ligger centralt mitt emot stationen och ett stenkast från Kärtnerstrasse och Berlin Zoo så jag har nära till allt.Jag går omkring, äter, fikar, fotograferar, lär och iakttar. Jag besöker en vacker kyrka, Wilhelm-gedächtnis Kirche, byggd som en åttkantig tub med små glasrutor i blått. I mitten hänger ett krucifix i guld. Jag sätter mig ner och hämtar kraft. Utanför säljs souvenirer och jag köper en bit sten från Berlinmuren.

  

Lördagen den 2 oktober

Idag hyr jag cykel och jag cyklar genom Berlin Zoo, Brandenberger Tor och kommer fram till Alexanderplatz och forna Östberlin. Plötsligt befinner jag mig mitt  i en demonstration. Det står en man och håller tal från en scen. Tusentals människor med röda fanor protesterar mot något. Jag måste veta varför och frågar en av demonstranterna.

-Vi protesterar mot regeringens neddragningspolitik, svarar en ung stridslysten man. 

På plakaten står: ”Schröder muss weg” och efter talet från scenen börjar folkmassan röra sig framåt med blå och röda ballonger i händerna och från högtalare hörs låten: 950 luftballonger med Nena.

Jag roas. Jag blir nästan rörd av engagemanget. Kampviljan är på topp. Det är både passionerat, ilsket samtidigt som allt går lugnt och sansat till. Visselpipor tjuter genom luften, trumslag, Che Guevaraflaggor, jubel varvat med buande. Slagorden enar massan: Byt politik! Jag följer med strömmen, leder min tyska mountainbike och smälter in i denna mäktiga klunga med missnöjda tyska medborgare. Målmedvetet går de fram på gatan Under den Linden.

Jag lämnar manifestationen och trampar vidare. Jag vill se muren. Eller den del som finns kvar. Med hjälp av en liten turistkarta finner jag den till sist. Full av grafitti är den och jag stannar en stund. Tänker. Försöker erinra mig hur den såg ut innan och hur den delade staden i öst och väst. Om det var svårt att hitta hit är det lika svårt att hitta tillbaka och efter några timmar börjar det skymma. Cyklar vilse och får fråga mig fram. Ganska utmattad kommer jag tillbaka till vandrarhemmet. Sju timmars cyklande har gett mig både huvudvärk och vätskebrist, så en middag på närbelägen Kinarestaurang smakar bra. Till ris och - bambuskotten dricker jag en öl och i bakgrunden spelas ljuv pianomusik. Stycken som The Rose och Theme från Dr Zivago.

Söndagen den 3 oktober
Idag pratar jag tyska när jag beställer kaffe och glass på Mc Donalds de luxe i flera våningsplan. Jag väljer  att sitta ute. Plötsligt kommer hundratals motorcyklister körande längs Kurfürstendam i cortége.  Är det ännu en manifestation kanske?

Senare sitter jag på båten igen  mellan Rostock och Trelleborg. Hungrig. Det finns bara kött, typ hamburgare, korv etc. så jag beställer en bricka pommes frites. Det mättar inte så jag drar till med en äggsmörgås också. Jag sitter och retar mig på att det inte finns nyttig vegetarisk mat. Jag retar mig på när människor tar upp för stor plats i bussätet, vilket ja nyss upplevt på vägen hit. Retar mig på fnittriga tjejer, överviktiga barnfamiljer med jätteportioner av pommes frites, ockerpriser, rökare, skrikiga ungar och att trängas i folkmassor. Vad tilltalar mig då? Jo, ensamresenärerna. De har fullt upp med mobiltelefonen eller sitter uppslukande framför en tidning eller gör som jag: skriver.

Det är sådana här tankar som kommer upp på en tråkig båttur där det inte finns någonting att göra. Jag fortsätter tänka på livet.Vad behöver människan om inte två saker: Möjligheter och frihet och i slutändan en försäkring om det skulle gå åt pipan. Ingen behöver total trygghet eller förbud mot att ta risker. Möjligheter ger människor frihet som ger ansvar och för att få mod att flyga högt – en försäkring. Annars stagnerar vi.

När jag är färdig med filosoferandet är båten i hamn och jag hoppar åter in i bussen tillbaka till  Malmö.

Reflektioner:

Berlinarna är som svenskar, lugna och sansade men svårare att trampa på. De demonstrerar mer. Poliser står och går överallt men de verkar inte ha så mycket att göra och ser allmänt avspända ut. För att vara en huvudstad med 3,5 miljoner invånare, upplever jag staden som ganska lug