London



Trafalgar Square

25 JUNI – 1 JULI 2004

Jag har bråttom att ta mig in till pulsen på Oxford Street. Som jag längtat. Jag har ju bott i den här staden och varje gång jag kommer hit blir jag nostalgisk. Dock minns jag gatan vara bredare än vad verkligheten visar medan lejonen på Trafalgar Square syntes enormt mycket större. Inne i Soho hittar jag ett vegetariskt café och där beställer jag en mix av olika smårätter.  Det är dyrt i London och redan första dagen har jag smällt en fjärdedel av reskassan, men då är alla resor betalda inom zon ett. Vädret är perfekt, 20 grader och sol. Atmosfären är lugn och avslappnad trots en livlig innerstadstrafik. En inbyggd vänlighet kännetecknar staden och frånvaro av aggressiva utfall

Lördagen den 26 juni

Piccadilly Circus

Duggregn. So what? Jag har sovit bra men det tog ett par timmar innan alla trasslat färdigt med sina bagage och lagt sig. Frukost i ett fullsatt kök och en energisk köksa. Tuben till Piccadilly Circus, nostalgisk promenad till Leicester Square där jag konstaterar att nattklubben ”Empire Ballroom” finns kvar. Där drack jag en och annan halvtorr sherry som  18-åring och dansade till småtimmarna till 70-talsmusik. I butikerna på Oxford Street hänger moderiktiga kreationer, färg, volanger och vågade mönster. ”Shop till you drop” är den slogan som saluförs till trendkänsliga turister. Men det är dyrt och detta är en lågbudgetresa.  På Starbucks beställer jag ”hot chocolat” och slår mig ner i bekväm soffa i undervåningen. Lunch intas på libanesisk restaurang där en falafel kostar sju gånger mer än en falafel i Malmö. London är så mycket storstad som ryms i ordet och en desperat längtan till natur gör att ”Hyde park” fyller tomrummet. Wow! Bara några minuter skiljer mellan öronbedövande brus till ett totalt lugn. Grönska!  Tystnad. Och frid. Jag låter all stress rinna av och kommer ner till en kanal. Där samlas familjer från Gulfländerna. Och har picknick. Kvinnorna sitter i gräset med sina svarta heltäckande dräkter medan männen spelar boll.

Söndagen den 27 juni

Camden Town

Vaknar till vackert väder. Så lämpligt med tanke på att jag planerat att besöka Regents Park. Det tar någon timme att ta sig igenom parken och sedan upp till Londons högsta punkt: Primrose Hill.  Här måste jag sätta mig ner i gräset, sträcka ut mina benmuskler och tanka ny energi. Från toppen ser jag ett vidsträckt London i motljus.  Jag tittar på kartan och konstaterar att jag har väldigt nära till Camden Town vilket blir nästa mål. Det är marknadsdag. Vimmel av människor och deras olika stilar, secondhandstånd, army, indie och goth. Här är allt till salu. Vraka och välj! Jag letar upp en avskild plats utmed en skitig kanal för att dricka choklad och äta ett par äggmackor, inköpta på Mark o Spencer på vägen hit.  Det är inte avskilt så länge då fler och fler har kommit på samma idé.

 Jag fortsätter min redan långa utflykt norrut och till Hendon.  Där passerar jag Brampton Grove och huset där jag bodde som 18-åring. Så förfallet det ser ut. Jag tittar upp mot fönstret där jag hade mitt rum och minns. Gatan ner mot centrum är sig lik. Vid hörnet ligger fortfarande Frälsningsarmén till höger, posten till vänster, och supermarket rakt fram. Nu är jag så trött att jag knappt orkar ta ett steg till . Fötterna värker och hjärtat känns ansträngt. Jag måste vila.  Vid hörnet ligger ett café, som jag känner igen. Jag går in. Menyn är likadan som för 28 år sedan. Äppelpaj med grädde.

Vem kan motstå detta och med en efterlängtad kopp kaffe till är njutningen total.

För att riktigt knyta ihop nostalgipåsen är ett besök i Brent Cross shoppingcenter ett måste. Trots att jag vid det här laget är helt utmattad med ömma fötter, promenerar jag dit.

En ansträngd dag betyder tidigt i säng. Klockan är bara tio i nio när jag knyter halsduken över mina ögon för att utestänga ljuset. God natt.

 Måndagen den 28 juni



Här jobbade David Bowie

Klarar jag av att ta det lugnt idag? Tveksamt. Dagens höjdpunkt: The Walk. En stadsvandring i skräckens tecken. Guiden presenterar sig som en misslyckad skådespelare från Irland. Han vet allt om stadens mörka hemligheter och med inlevelse förmedlar han Everything you did not learn in school. 

1.       Vi passerar kyrkan där filmen  "Fyra bröllop och en begravning” spelades in.

2.       Ett torg där djur slaktats och tillhörande köttmarknad. Guiden är vegetarian.

3.       En staty, föreställande en man som styrde London för några 100 år sedan. Han var med i en satanisk sekt, hade sex med prostituerade etc. Benjamin Franklin har även varit medlem i sekten.

4.       En drake som symboliserar den tiden.

5.       På en gata nära Fleet Street nr 5 spelades filmen ”A fish namned Wanda ” in. Sannolikt är också att Jack the Ripper bott i samma hus. Han var enligt legenden en stilig man. Fadern var läkare och modern sinnessjuk. Mormodern och tillika två systrar hade tagit livet av sig.

6.        I en mörk gränd vid Fleet street har ett mord begåtts. Mördaren skar halsen av en person och rymde sedan genom ett kloakrör som ledde upp till en kyrkogård. Numera hänger det speglar vid ingången så man kan se om man är förföljd.

7.       Här passerar vi en pub. 1968 klev en ung, arbetssökande man med gitarr och bad att få spela en låt han hade skrivit. Mannen fick jobbet som barsångare och stannade i flera år. Hans namn är David Bowie

8.       Ännu en gränd med mystik., I ett fönster hade ett djävulhuvud visat sig. Glaset byttes ut men det hjälpte inte. Bilden återkom.

9.       I en park hittades en docka (the devil doll) föreställande drottningen, (Vilken?) Nålar var instuckna överallt. En man vid namn Joe Doe hittade dockan, drog ut nålarna och drottningen överlevde den sjukdomen hon plågats av under en tid.

10. Guiden berättar om talet 007. (sammanhanget här uppfattade jag ej.) Talet står för sju sinnen typ agent 007 James Bond.

 

 Tisdagen den 29 juni

 Frukost i ett överfullt kök och lite prat med köksan. Idag tar jag buss till universitetsstaden Oxford. Hela staden består av olika college och fina är de. Jag  besöker en del av lärosätena med sina blomstrande innegårdar, små kapell och en studiemiljö i särklass.  Ute på gatan ser jag unga studenter i uniform och jag inbillar mig att morgondagens makthavare bygger sin karriär här och nu. Runtom staden hänger skyltar med texten ” No alcoholic area”, så nog är det lite av en ” Nanny state” över det.

 Onsdagen den 30 juni

 Sista dagen brukar betyda shopping, för då vet man hur mycket man har råd att spendera.

Fika på den nya favoriten ” Starbucks Coffe” och lite turer in och ut i butiker. Tyvärr hittar jag inget som passar. Det är lätt att trivas i London. Alla är så hjärtligt trevliga i den här staden och det är Yes Man, no Mam, this way Mam, hela tiden. Man får en känsla av att man är viktigt. 

En strejk har utbrutit i tunnelbanan så bussarna är överfulla och trafikkaos är ett faktum.

Torsdagen den 1 juli

 Sista natten bor jag i ett 8-bäddsrum och det känns som rena lyxen.  Klockan fyra på natten ringer mitt reseur och jag kliver upp. På grund av strejken, har jag ingen aning om hur jag ska ta mig ut till flygplatsen och därför är jag ute i god tid.  Vid Kingscross station får jag information om bussar till Liverpool Street och därifrån tar jag mig ut till Stanstad Airport.

Kastrup nästa.

Houses of Parliament