Wien

17 september – 20september 2010

 Jag råkade radera alla bilder så jag har inga....

Fredagen den 17 september 

Jag promenerar  på skumt upplyst gata i Josephstadt . Dock får jag veta att kriminaliteten är låg i Wien så jag känner mig trygg. Det tvåstjärniga hotellet är ett gammalt studenthem med en smal, stenhård säng som står ställd mot långsidan av väggen, gamla träbord, beige vävtapet och tjocka orangea gardiner á la 70-talet. Ovanför dörren hänger ett magert krucifix och det ger ett relativt trist intryck från en svunnen studenttid, men det duger.

Lördagen den18 september

Utmed affärsgatan Maria Hilferstrasse står djurrättsaktivister. På ett informationsbord ligger  foldrar med information. Vi diskuterar pälsfarmer vilka är förbjudna i Österrike men djurskyddet har ännu brister så de fortsätter kämpa. Lite längre bort på gatan står män och  demonstrerar för sina rättigheter som pappor. På skyltar står det: ”Vi vill inte bara vara besökare”. De syftar på vårdnadsproblemen efter skilsmässa. 

 Jag passerar det kända Café Kafka på väg ner mot det välbesökta Naschmarkt. Detta är en långsmal marknad och wienarnas lördagstillhåll. Här säljs grönsaker, frukt, korv, ost och nybakat bröd och loppmarknaden intill lockar till outhärdlig trängsel. Jag blir hungrig. Jag väljer indiskt. Jag slår mig ner vid ett fyrkantigt metallfärgat bord med vinglig fot, kikkoman sojasås på bordet och lite här och var står utplanterade växter i hjulförsedda lådor. Hela atmosfären andas 80-tal.

Vid Operan möts ett tjugotal cyklister upp för att följa den kvinnliga guiden runt Wiens sevärdheter. Vi stannar till vid Karlskyrkan, Stadsparken med staty av Johann Strauss, staty på Beethoven och vi får veta att denne man flyttade ett sextiotal gånger under sina 35 år i Wien. Han lär inte ha varit någon bra hyresgäst. Hyran kom inte alltid in och hans högljudda komponerande störde grannarna nattetid. 

Bildkälla: http://www.tripadvisor.se
Hundertwaaserhaus

Höjdpunkten blir det kända, multifärgade, kreativa Hundertwasserhaus. Huset byggdes av konstnären Friedenreich Hundertwasser 1985 som en protest mot den trista, moderna arkitekturen. Hyrorna är låga i detta kommunalt ägda hus. Det bör de vara. Hyresgästerna får knappast får vara ifred när nyfikna turister far omkring med sitt fotograferande dagarna i ända.

Vidare fortsätter cykelturen via grönområdet Prater. Här finns ett tivoli med ett gammalt pariserhjul som istället för korgar har hela små hus att sitta i. Den lär gå väldigt långsamt men utsikten lär vara tilltalande.

 

 Vi cyklar vidare förbi ett område med mycket låga hyror. Guiden berättar att ca 60 % av Wiens bostäder tillhör kommunen och enbart låginkomsttagare har rätt till de kraftigt subventionerade lägenheterna. Här talar vi om hyror på ca 4-5 Euro per kvadratmeter. Turen fortsätter över en bro där vi äntligen bjuds på fin utsikt över den mäktiga floden Donau och tillbaka sker i rykande fart där vi ombedds att cykla mot rött för att spara tid.

Kvällen fortsätter på Kärtner Strasse som är Wiens shopping-gata och ett besök i Stephandomen som håller på att renoveras. Kvällen avslutas på Naschmarkt där jag äter taboulleh, hummus och smakar den österrikiska säsongsdrycken Sturm. Det är halvfärdigt vin som precis börjat jäsa och har kvar sin sötma. Det smakar lite som Kiviks äppelvin.

  

Söndagen den 19 september

 

Slottet Schönbrunn är betydligt mer imponerande än jag har förväntat mig. Det  byggdes på 1700-talet och beboddes då av den tidens royaliteter. 1918 upplöstes unionen Österrike – Ungern och kejsare Karl VI abdikerade. Hans dotter Maria Teresia har bott i slottet med sina 12 barn, och även Frans Josef av Österrike och Frans Ferdinand.

Slottets omgivningar tar flera timmar att utforska och området innehåller djurpark, statyer på Neptunus och en blomstrande park. Gloriette, som är ett lusthus, är ståtligt beläget högt upp på en kulle med utsikt över hela staden och Alperna i bakgrunden.1966 kom Schönbrunn med på Unescos världskulturarvlista. Från början var det tänkt att slottet skulle överträffa Versailles .

 

Då jag har köpt 24-timmars färdkort är det bara att sätta sig på tunnelbanan och åka planlöst runt. Jag hoppar spontant av vid stationen Schwedenplatz. Torget bytte namn på 1920-talet för att hedra den svenska insatsen under andra världskriget. Förut hette torget Ferdinandplatz.

 Nu är jag riktigt hungrig och det är alltid så svårt att välja restaurang eller veta vad man är sugen. Slinker in på en Kina-restaurang. Den ligger en trappa upp med den klassiska inredningen av rött trä, reliefer, takmålning och de gamla vanliga rätterna, kryddstället på bordet med vit duk, som jag senare klabbar ner med såsen. Trist är att jag är enda gästen. Servitrisen hostar och det oroar mig då jag inte gillar att förkylda människor arbetar. Antingen har hon för hög arbetsmoral eller bristande sjukförsäkring.

Kaffet intar jag på ett mera välbesökt ställe. Utanför det anrika Hotel Sacher café är det som vanligt lång  kö. Jag tittar in och tycker det verkar lite väl fint med kristallkronor och planerar inte att stanna, men en servitris vinkar plötsligt in mig.

- Ein, frågar hon och jag nickar.

Då ett enmansbord står ledigt får jag gå förbi kön och in i detta lilla café. En äldre servitris kommer fram till mitt bord, iklädd svart klänning med vita kragar, vitt förkläde och ett litet spetsdiadem. Jag beställer en kopp kaffe och en minivariant av Sachertårta med vispgrädde. Detta serveras på en silverbricka med silversked och ett litet glas vatten till.  Borden är mycket små och kopparna små och vida och jag tar små klunkar på förnämt vis. Det är varmt och inget ställe där man vill sitta och njuta i timmar utan det är upplevelsen av gammaldags lyx. Omkring hör jag skramlandet av bakelseätande gäster, klassisk valsmusik strömmar ut ur högtalarna och jag undrar om min svarta ryggsäck verkligen passar in. Kalaset går på det överkomliga priset av 7 euro.

På natten får jag sms om valet i Sverige. 

Måndagen den 20 september

Frukostbuffé och utcheckning och tunnelbana hela vägen till flygplatsen. Jag tar en gratistidning och försöker läsa nyheter på tyska. Där står att ett främlingsfientligt parti har kommit in i den svenska riksdagen. Det visste jag redan. Så nu har jag beträtt samma mark som Ludvig von Beethoven, Johann Strauss, Kafka, Antonio Vivaldi. Sigmund Freud och Joseph Haydn och Amadeus Mozart.

Inte illa.

Reflektioner:

Jag återkommer till ärligheten. Det finns inga spärrar i tunnelbanan. Man går bara rakt in. Jag frågar en dam om vem som kontrollerar att man köpt biljett. Hon svarar att det händer att det görs kontroller och då kan man visa upp den. Annars är det ingen som kollar. Människor är lågmälda och tysta men när jag behöver fråga om något är de mycket hjälpsamma.